Jag rekommenderar starkt boken "Män som hatar kvinnor" av Stieg Larsson, ni kommer inte att ångra er! Jag håller just nu på med fortsättningen "flickan som lekte med elden" o jag kan knappt lägga ifrån mig den!Författaren Stieg Larsson (1954-2004) var journalist och chefredaktör på tidningen Expo. Tidigare hade han jobbat 20 år på TT. Han var en av världens främsta experter på antidemokratiska, högerextrema och nazistiska rörelser. 2005 debuterade han med Män som hatar kvinnor. Han avled hastigt och oväntat i november 2004, en tid före debuten med den första delen i Millennium-trilogin. Flickan som lekte med elden är den andra boken i Millennium-trilogin.Män som hatar kvinnor blev förra årets stora överraskning i den svenska kriminallitteraturen. Nu belönas den av Skandinaviska Kriminalsällskapet med Glasnyckeln, som 2005 års bästa nordiska kriminalroman. Priset har fått sitt namn efter Dashiell Hammetts klassiska roman. Män som hatar kvinnor, handling utan att avslöja för mkt:Ekonomijournalisten Mikael Blomkvist behöver en time out. Han har precis blivit fälld för förtalav finansmannen Hans-Erik Wennerström och dömts till tre månaders fängelse. Han beslutarsig för att ta en paus från sitt jobb på tidskriften Millennium.I samma veva får han ett ovanligt uppdrag. Henrik Vagner, tidigare en av landets främsta industriledare, vill att Blomkvist ska skriva släkten Vangers historia. Men det visar sig snartatt familjekrönikan bara är en täckmantel förBlomkvists verkliga uppgift: att ta reda på vad som hänt Henrik Vangers unga släkting Harriet, som varit spårlöst försvunnen i snart fyrtio år. Något som Henrik Vanger aldrig kunnat släppa. Blomkvist åtar sig motvilligt uppdraget, och till sin hjälp får han den unga Lisbeth Salander. En strulig tjej, tatuerad och piercad, men också en utmärkt researcher och en av landets främsta hackers.Tillsammans gräver Blomkvist och Salander allt djupare i familjen Vangers förflutna och möter en mörkare och blodigare historia än någon av demkunnat ana.Det här är första boken av tre böcker om Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander.Filmrättigheterna till boken har sålts till Yellow Bird Films, som just nu producerar Wallanderfilmerna.

Liza Marklund är en kvinna jag beundrar. Hon är stark och duktig på det hon håller på med och en kanon författare och journalist. En sak som jag har reagerat på, särskillt nu när media intervjuar henne om hennes nya bok "Nobels testamente", så frågar dom alltid om hennes pengar, hur mycket hon har tjänat på sina böcker och sina företag osv. Dom uttrycker sig som om hon har för mkt pengar! Jag menar bara för att en KVINNA har blivit så framgångsrik som hon har blivit, det är ju fantastiskt tycker jag! Det ska man verkligen inte se ner på! Varför tjötar dom inte så om alla gubbar i bolagstyrelser o VDear, hur snyskigt mycket pengar dom tjänar, o fuskar med avtal o höjer bonustak för att roffa åt sig ännu mer! Den som redan har den ska ha mer! Men nog om det och till saken, Surfa på nätet och fann den här artikeln i Aftobladet från den 7 April 2005 som Liza Marklund skrivit. Ägna dig en stund åt att läsa igenom den, mkt tänkvärt! Det finns ingen ”rättvisa” för våldtagna och slagna kvinnor Ulf Olsson nekar till mordet på nioåriga Helén från Hörby. Calle Jonsson har absolut inte knivhuggit någon i Grekland. - Nästan alla fångar i svenska fängelser är väl oskyldiga - enligt dem själva, säger Cecilia. Hon suckar högt i telefonluren, hennes barn leker och skrattar i bakgrunden. Cecilia skulle egentligen ha suttit i tingsrätten i går. Mannen hon levt ihop med stod åtalad för en rad brott mot henne, bland annat grov kvinnofridskränkning. Nu blev det ingen rättegång. Den blev uppskjuten - igen - efter att åklagaren mildrat åtalspunkterna - igen. - Ingen tror mig, säger Cecilia. Han säger att jag hittat på alltsammans, att jag skadat mig själv under alla år. Honom tror de däremot på. Han är ju så trevlig. De bevis, vittnen och läkarintyg som Cecilia har från misshandel, strypförsök, mordförsök, överfall och våldtäkter betyder väldigt lite. Bara de gånger polis och åklagare verkligen inte kan komma på någon annan förklaring än att Cecilia faktiskt talar sanning så går de motvilligt med på att utreda och undersöka. Jag inser att detta kan verka lite märkligt för den som inte är insatt i hur det svenska rättsväsendet fungerar, men för de kvinnor som lever i den mardröm det innebär att vara utsatt för samhällets ”rättvisa” är detta inget onormalt. Det gäller både misshandlade och våldtagna kvinnor. Maria Eriksson, en misshandlad kvinna jag skrivit två böcker om, blev alltid ifrågasatt när hon anmälde de övergrepp hon utsatts för. - Det första polisen frågade var om jag inte skadat mig själv, säger hon. Det andra de gjorde var att kontrollera om strypmärkena på min hals passade med mina egna fingrar. Det gjorde de inte, jag har små händer och han har stora, kraftiga. Män som plågar kvinnor verkar ofta ta till förklaringen att hon skadat sig själv. Katarina Wennstam beskriver samma fenomen i boken ”En riktig våldtäktsman”. Gärningsmännen i en gruppvåldtäkt berättar samstämmigt hur offret frivilligt kört upp flera stearinljus i slidan tills hennes spiral i livmodern flyttades ur sitt läge, hur hon sprutat upp frätande hårspray i slidan och tillfogat sig själv mörklila handavtryck på sina lår. Nå, tillbaka till Cecilia. Hur kommer det sig att ingen tror på henne? Är det något fel på hennes läkarintyg? Tvärtom. Jag har läst dem. Där framgår att Cecilia utsatts för trubbigt våld av normal till kraftig grad, skadorna finns över hela kroppen, från en misstänkt skallskada till ett misstänkt brott på tummen till blåmärken på armar och ben till skador på struphuvudet. Hennes berättelse kring hur skadorna uppstått är väl sammanhållen och stöds av vittnen. Jag har frågat åklagaren som höll i Cecilias utredning varför hon inte väckt åtal för misshandeln. - Det där var väl inte så farligt, svarade åklagaren. Och mannens berättelse om hur skadorna uppkommit var väl så trovärdig som hennes. Att hon skadat sig själv alltså. Bara när det finns oberoende vittnen som inte går att bortförklara, som när Cecilias granne hörde exmannen ringa 46 gånger i rad på Cecilias mobiltelefon och vråla otidigheter och dödshot, har åklagaren motvilligt väckt åtal. Cecilia var med i tv-programmet ”Lite stryk får dom tåla”, som sändes i TV4 i november. I samband med det fick hon en artikel om programmen fastsatt i sitt bildäck med en stor kniv. TV4 såg då till att hon fick livvakter. Några dagar senare, när livvakten hjälpte Cecilia att byta det sönderskurna bildäcket, upptäckte han att bilens bromsledningar var avskurna. Om Cecilia åkt iväg med bilen kunde hon ha kört ihjäl sig. Inte heller detta utreddes av polisen. De frågade bara hur hon burit sig åt för att skära av ledningarna själv. Ulf Olsson är nu dömd, mot sitt nekande, för mordet på Helén Nilsson. Calle Jonssons skuld vet vi ännu inget om. Rättegången mot Cecilias exman blir kanske av i juni. Om nu inte åklagaren lyckas bortförklara de 46 telefonsamtalen också. Notis: Calle Jonsson blev frikändJag läste vidare och fann en till artikel hon skrivit i Aftonbladet som är mkt tänkvärd den också, hur det svenska rättsväsendet fungerar, när man läser sådana här artiklar så börjar man ju undra vart vi är på väg.. Den här artikeln är från den 2 februari 2005, skriven av Liza Marklund för Aftobladet: Mari yxmördad - på ett ”fint” och ”humant” sätt Mari Larsson från Piteå blev 38 år. Den 17 oktober i fjol blev hon ihjälhuggen med en yxa hemma i sitt kök. Mördaren var hennes före detta sambo, en arbetslös och långtidssjukskriven rörmokare. Förra torsdagen kom domen: mördaren fick lagens lindrigaste straff. I stället för att döma honom till livstid, vilket brukar anses vara normalpåföljden för mord, tidsbestämde Luleå tingsrätt straffet till tio års fängelse. Det innebär att mördaren är fri om mindre än sex år. I klartext: rätten bedömde att det fanns förmildrande omständigheter i just det här mordet. Man förklarar också noggrant varför man tycker så. Först beskriver man bakgrunden till mordet, en historia som för tankarna till en amerikansk skräckfilm: Mördaren tar sig in i ett nedsläckt hus där barnen sover på vinden. Han beväpnar sig med en yxa, och sedan sätter han sig i mörkret och väntar. Där sitter han, i vardagsrumssoffan, med vapnet framför sig, tills han hör offret komma hem. Han sitter där medan hon tar av sig ytterkläderna, går på toaletten, stökar runt i köket där hon har sin säng, han väntar tyst medan hon fortsätter att klä av sig för natten. Under tiden pratar hon i mobiltelefonen, hon pratar med någon som mördaren inte godkänner och hon säger saker han inte gillar, och när hon pratat färdigt och precis har sjunkit ner i sin säng så kliver han fram ur skuggorna med yxan höjd. Där, i sängen, hugger han ihjäl henne. Han hugger, hon försöker resa sig, hon höjer armarna för att skydda sig, men han hugger och hon ramlar mot ett element, han hugger tills hon ligger alldeles stilla, sedan lägger han yxan i en hink och lämnar huset. Mari Larsson, 38 år gammal och mamma till tre döttrar, ligger och dör i sitt kök av massiva hjärnskador medan mördaren travar i väg bort till Preem-macken. Mirakulöst nog lyckas läkarna återuppliva henne, hon svävar mellan liv och död i tre dygn innan hennes sönderhuggna hjärna till slut ger upp. Därefter redovisar domen delar av rättsläkarprotokollet, sida upp och sida ner, alla de skador som hittats på den mördade kvinnans kropp: minst 23 olika, identifierade skador i bakhuvudet, på båda armarna, i ryggen, på både framsidan och baksidan av ena benet, på hjärnan, på ena axeln. Nacken är sönderhuggen och har splittrats i fem olika benfragment och underkäken har en rödsvart blodutgjutelse. Örsnibben är avhuggen och huvudsvålen krossad. Luleå tingsrätt skriver i sina domskäl att mördaren inte tagit livet av Mari på ett ”särskilt plågsamt” sätt. Han har inte heller visat någon ”hänsynslöshet eller råhet utöver det vanliga” när han högg ihjäl henne. Läs detta en gång till. Mördaren har inte tagit livet av henne på ett SÄRSKILT PLÅGSAMT sätt. Han har inte visat någon HÄNSYNSLÖSHET ELLER RÅHET UTÖVER DET VANLIGA. Tingsrätten i Luleå har funnit två olika ursäkter till mordet. Den ena är att Mari gjort slut med den arbetslöse rörmokaren och bett honom flytta ut ur hennes hus, vilket gjorde att mannen ”mådde dåligt”. Rätten konstaterar att detta medfört ”att gärningen kommit att ske”. Det andra är att Mari pratade i sin mobiltelefon när hon kom hem den där natten, vilket rätten kallar ”den utlösande faktorn”. Därför ”anser tingsrätten att påföljden om samtliga omständigheter vägs samman skall bestämmas till fängelse i tio år”. Lagens lindrigaste straff, alltså. För att hon gjorde slut. För att hon pratade i telefon. För att han mådde dåligt. Domen är på 23 sidor, men inte någonstans hittar jag Mari, den döda kvinnan, inte en rad om hur hon levde, vilket sorts liv hon drömde om för sig och sina döttrar, varför hon över huvud taget bodde ihop med rörmokaren som redan tidigare är en dömd våldsbrottsling, skälen att hon lämnade honom. Ingenting, jag ser ingenting, utom ointresse och nonchalans. De kallar henne till och med vid fel namn i domen, de kallar henne Karlsson i stället för Larsson, och hon yxmördades på ett fint och humant sätt, av en grabb det var synd om.

Då va det dags för mig också att börja blogga, om det är någon som kommer finna det intressant att läsa mina tankar o funderingar och händelser i mitt liv o runt omkring återstår att se, men detta kanske blir lite av en terapi för mig, även om ingen läser detta. Jag får skriva av mig om allt roligt som händer och även all jävla skit som sker. Vi får väl se hur detta artar sig!